Intervjuer
På skolan kallade de mig “käringen mot strömmen” av Nina Stemme
Att första terminen till mycket stor del bestod av scenframställning på Operahögskolan i Stockholm passade mig perfekt. Jag antogs som student till hösten 1990 – efter mitt tredje försök, varav de två första med mezzo-repertoar – men under förutsättning att jag bytte sångpedagog.
För mig blev utbildning-en en chans att börja på nytt och med Murdo Morgans hjälp byggde jag upp rösten och sångtekniken från grunden, dvs ton för ton. Jag såg det som ett unikt tillfälle och ville göra det mesta av det, trots att det mötte visst motstånd hos såväl studiekamrater, lärare som skolans styrelse, vad jag förstod. Men dåvarande rektor Kerstin Meyer stöttade Murdos och mitt arbete helhjärtat. Jag sjöng därför inte offentligt under nästan hela första läsåret. Inte ens inför min egen klass, där man kallade mig ”käringen mot ström-men”, då jag ansåg att man först borde bygga upp en teknik och veta vad man höll på med, innan man började omdana operavärlden.
Jag gick hem och lyssnade på Elisabeth Schumann (mitt röstfack då), Frida Leider, Kirsten Flagstad, Elisabeth Grümmer och försökte känna in hur de sjöng. Ibland fick jag sitta och lyssna på Katarina Dalaymans lektioner för Murdo, vilket gav mig så mycket.
Utvecklingen gick långsamt. Väldigt långsamt. Frustrationen ökade inom och runt omkring mig. Till slut smög jag iväg med Anders Wadenberg och sjöng Paminas aria för Kerstin Meyer. Och fick godkänt. Min första konsert blev enbart Mozartensembler i Uddevalla under Björn Hallmans ledning. Recensenterna undrade givetvis varför den där sopranen Stemme inte sjöng någon aria på konserten. Det var inga problem för mig, jag kände att jag tagit mitt första steg utanför skolans murar. Och klarat det!
De följande två åren gick utvecklingen raskare. Jag kunde börja utnyttja det som OHS var känd för på den tiden – att tillhandahålla praktikplatser. Jag sjöng ”En skugga” bakom en slöja i Gustav Vasa och ”Hon” i Ett Drömspel på Kungliga Operan. På själva skolan försökte jag få del av de ämnen och lärare som verkligen intresserade mig. Philippa Wallérs scenframställning under första året, Micaela von Gegerfelts rörelsetimmar och hennes arbete med enskilda studenter, Folke Abenius musikaliska scenframställning med Murdo vid fygeln. Alla dessa pedagogiska personligheter gav mig otroligt mycket till den ”verktygslåda” jag skulle komma att bära med mig från Operahögskolan.
Jag minns en improvisationstimma under Folkes ledning, där jag inte visste vad jag skulle göra med “Juvel-arian” i Gounods Faust. Folke gav mig en blyertspenna som jag sjungande skulle rikta min översvallande glädje mot – och det funkade! Jag hade så roligt inför kamraterna då att det blev en av nyckelhändelserna under utbildningen. De sista tre terminerna (av sju) hade jag utvecklats så mycket att jag fick sjunga Mimì i La bohème i skolans produktion på Gävle stadsteater under Hannu Koivulas taktpinne och i Vernon Mounds regi. Under slutrepe-titionerna på Glashuset på Södermalm levde jag mig så mycket in i rollen att Kerstin Meyer kom fram till mig efteråt och varnade mig i största välmening. Tack för det!
Tävlingar och provsjungningar stod på dagordningen mot slutet av utbildningen. Jag hade väl röst och utstrålning, men inte alltid repertoar. Vad gjorde jag med min tid? Ettdåligt samvete som ständigt förföljt mig och gör det än. Men jag vann ju ändå (som en av fyra) den första Operalia, Placido Domingos egen operatävling, och kom till final i BBC Cardiff Singer of the World 1993. Jag som inte alls hade siktet inställt på att vinna utan på att få musicera med orkester och göra mitt bästa. Jag blev efter dessa framgångar påhoppad av mer eller mindre seriösa impressarier, erbjuden tvåårskontrakt på Wiener Staatsoper m m. Då var det bra att ha en yrkeserfaren rektor som kunde lyssna och ge goda råd.
Jag använde uppmärksamheten till att känna efter vad jag egentligen ville, nu när det verkade som om jag skulle få en så kallad karriär. Sista terminen på OHS väntade jag mitt första barn och hade skrivit på mina första rollkontrakt: Freja i Rhenguldet i Bayreuth (1994), Cherubino på Stockholmsoperan och Cio-Cio San på nya GöteborgsOperan. Bättre kunde det inte bli!
Hovsångerskan Nina Stemme var elev vid Opera-högskolan i 1990-1993.
För mig blev utbildning-en en chans att börja på nytt och med Murdo Morgans hjälp byggde jag upp rösten och sångtekniken från grunden, dvs ton för ton. Jag såg det som ett unikt tillfälle och ville göra det mesta av det, trots att det mötte visst motstånd hos såväl studiekamrater, lärare som skolans styrelse, vad jag förstod. Men dåvarande rektor Kerstin Meyer stöttade Murdos och mitt arbete helhjärtat. Jag sjöng därför inte offentligt under nästan hela första läsåret. Inte ens inför min egen klass, där man kallade mig ”käringen mot ström-men”, då jag ansåg att man först borde bygga upp en teknik och veta vad man höll på med, innan man började omdana operavärlden.
Jag gick hem och lyssnade på Elisabeth Schumann (mitt röstfack då), Frida Leider, Kirsten Flagstad, Elisabeth Grümmer och försökte känna in hur de sjöng. Ibland fick jag sitta och lyssna på Katarina Dalaymans lektioner för Murdo, vilket gav mig så mycket.
Utvecklingen gick långsamt. Väldigt långsamt. Frustrationen ökade inom och runt omkring mig. Till slut smög jag iväg med Anders Wadenberg och sjöng Paminas aria för Kerstin Meyer. Och fick godkänt. Min första konsert blev enbart Mozartensembler i Uddevalla under Björn Hallmans ledning. Recensenterna undrade givetvis varför den där sopranen Stemme inte sjöng någon aria på konserten. Det var inga problem för mig, jag kände att jag tagit mitt första steg utanför skolans murar. Och klarat det!
De följande två åren gick utvecklingen raskare. Jag kunde börja utnyttja det som OHS var känd för på den tiden – att tillhandahålla praktikplatser. Jag sjöng ”En skugga” bakom en slöja i Gustav Vasa och ”Hon” i Ett Drömspel på Kungliga Operan. På själva skolan försökte jag få del av de ämnen och lärare som verkligen intresserade mig. Philippa Wallérs scenframställning under första året, Micaela von Gegerfelts rörelsetimmar och hennes arbete med enskilda studenter, Folke Abenius musikaliska scenframställning med Murdo vid fygeln. Alla dessa pedagogiska personligheter gav mig otroligt mycket till den ”verktygslåda” jag skulle komma att bära med mig från Operahögskolan.
Jag minns en improvisationstimma under Folkes ledning, där jag inte visste vad jag skulle göra med “Juvel-arian” i Gounods Faust. Folke gav mig en blyertspenna som jag sjungande skulle rikta min översvallande glädje mot – och det funkade! Jag hade så roligt inför kamraterna då att det blev en av nyckelhändelserna under utbildningen. De sista tre terminerna (av sju) hade jag utvecklats så mycket att jag fick sjunga Mimì i La bohème i skolans produktion på Gävle stadsteater under Hannu Koivulas taktpinne och i Vernon Mounds regi. Under slutrepe-titionerna på Glashuset på Södermalm levde jag mig så mycket in i rollen att Kerstin Meyer kom fram till mig efteråt och varnade mig i största välmening. Tack för det!
Tävlingar och provsjungningar stod på dagordningen mot slutet av utbildningen. Jag hade väl röst och utstrålning, men inte alltid repertoar. Vad gjorde jag med min tid? Ettdåligt samvete som ständigt förföljt mig och gör det än. Men jag vann ju ändå (som en av fyra) den första Operalia, Placido Domingos egen operatävling, och kom till final i BBC Cardiff Singer of the World 1993. Jag som inte alls hade siktet inställt på att vinna utan på att få musicera med orkester och göra mitt bästa. Jag blev efter dessa framgångar påhoppad av mer eller mindre seriösa impressarier, erbjuden tvåårskontrakt på Wiener Staatsoper m m. Då var det bra att ha en yrkeserfaren rektor som kunde lyssna och ge goda råd.
Jag använde uppmärksamheten till att känna efter vad jag egentligen ville, nu när det verkade som om jag skulle få en så kallad karriär. Sista terminen på OHS väntade jag mitt första barn och hade skrivit på mina första rollkontrakt: Freja i Rhenguldet i Bayreuth (1994), Cherubino på Stockholmsoperan och Cio-Cio San på nya GöteborgsOperan. Bättre kunde det inte bli!
Hovsångerskan Nina Stemme var elev vid Opera-högskolan i 1990-1993.
