MACBETH
2011-02-27
Macbeth! Genrep 25 mars kl 14:30, föreställning 27 mars kl 15:00. För mer info kontakta Marit Wixell 0709-181748. Repbilder: Martin Hellström
OPERAHÖGSKOLAN i samarbete med KUNGLIGA MUSIKHÖGSKOLAN
är stolta att presentera: MACBETH av Giuseppe Verdi 27 mars kl 15.00
Dirigenter: Can Okan, Anders Emilsson
Regi: Öllegård Goulos
Kostym: Lotta Barlach
Mask: Linda Sandberg
Ljus: Jimmy Svensson
I rollerna:
Macbeth Thomas Lander
Lady Macbeth Nkosazana Dimande
Häxorna Desirée Baraula, Annika Blommé, Lana Zuzic
Banquo Staffan Liljas
Macduff Gong YinJia
Malcolm Daniel Ralphsson
Föreställningen ges i Operahögskolans Studioteater på Teknikringen 35.
Boka nu hos producent Marit Wixell !
marit.wixell@operahogskolan.se
Ange ditt namn och antal platser du vill reservera.
Senast 17 mars vill vi att du anmäler dig !
Tel 08/545 810 68 (från 7/3)
Fax 08/ 545 810 61
Hej jag heter Öllegård och jag ska bli operaregissör !
För den som inte ser det på mitt namn kan jag berätta att jag är kvinna. Jag är teaterregissör och i samband med mitt yrke brukar det att jag är kvinna ofta uppmärksammas. För första gången väljer jag själv att påpeka att jag är en kvinnlig teaterregissör. Jag har regisserat ett 20-tal teateruppsättningar och har av olika anledningar valt att vidareutbilda mig till operaregissör. Väl antagen till utbildningen slog mig det häpnadsväckande faktum att jag kommer få regissera verk av manliga genier! På stora scener! För den icke insatte ska jag nu förklara varför detta är så häpnadsväckande.
För att förklara varför kvinnliga regissörer i regel inte får regissera verk av manliga genier på stora scener börjar jag på Grundnivå 1A:
Alltså - att vara kvinnlig teaterregissör är idag inte ovanligt. Men om man bara ser vad som sätts upp på stora scener kan man luras att tro det. Oss hittar man på de små scenerna, på de mindre teatrarna och där man gör barnteater. Detta beror inte på att alla kvinnliga regissörer föredrar små scener och/eller barnteater, vi liksom manliga regissörer är olika individer. Skillnaden är att vi är ekonomiska risker. Ju dyrare produktion dess färre kvinnor. Opera och film är dyrare än teater – därför finns knappt verksamma kvinnliga opera- eller filmregissörer. Det finns utbildade, men jag har inte undersökt vad de som inte syns till gör istället. Nu vill man på teatrarna inte gärna formulera det som att vi kvinnliga regissörer är ekonomiska risker, och bristen på kvinnliga regissörer på de stora scenerna har också uppmärksammats i media. Man har istället funnit olika sätt att släppa fram kvinnliga regissörer med fortsatt minsta möjliga ekonomiska risktagande. Kvinnliga regissörer äga idag tillträde till teatrarnas stora scener vid juletid då de kan få göra barn- och familjeföreställningar på kända sagor, eller så kan man få sätta upp något på ”genus-tema” som kan få en kortare spelperiod kopplad till Pride-festivalen. Om man som kvinnlig regissör ska få sätta upp en pjäs av ett manligt geni bör uppsättningen ha någon form av ”genus-tema”. Finns t ex Shakespearepjäser där rollfigurer klär ut sig till motsatta könet. En kvinnlig regissör kan också bli erbjuden en stor scen om temat anses specifikt kvinnligt som t ex bröstcancer eller om dramatikern är en kvinna – vilket är ovanligt då även kvinnliga dramatiker är ekonomiska risker och därför inte heller passar för stora scener. Den enda gång jag själv erbjudits en stor scen var när Malmö Stadsteater erbjöd mig ”Jösses Flickor”, men jag hade skrivit kontrakt med en annan teater och hade alltså giltigt skäl att tacka nej – som ekonomisk risk får man akta sig för att vara otacksam. Det har också hänt att en kvinnlig regissör fått chansen när ett projekt havererat, eftersom det är lättare att sista minuten få tag på en kompetent kvinnlig regissör än en manlig dito. Jag håller mig medvetet till gängse ordval. Kvinnliga regissörer ”släpps fram”, ”erbjuds” och får ”chansen” – medan manliga regissörer tillfrågas. Det betyder att man som kvinnlig regissör blir erbjuden att sätta upp en pjäs som teatern redan har en idé med, medan manliga regissörer i högre grad tillfrågas om vad de vill göra. Linus Tunström på Uppsala Stadsteater är den ende teaterchef som hört av sig och frågat vad jag skulle vilja göra, sen fick jag inte det – men han frågade! NU har jag alltså hittat ett kryphål: Bli Operaregissör! Om man som kvinnlig regissör erbjuds att regissera opera så finns nästan bara stora scener och verk av manliga genier!
Välkommen att se min examensuppsättning av Macbeth !
Med vänliga hälsningar
Öllegård – masterstudent operaregi
Några frågor på Grundkurs 1A? mejla: olle.goulos@bredband.net
I nästa mejl kommer Grundkurs 2B, som förklarar varför man som kvinnlig regissör ska sätta upp manliga genier, och vad som krävs för att bli ett lysande undantag á la Suzanne Osten, Kia Berglund och
Mellika Melouani Melani.
Hej, jag är masterstudent i Operaregi och får regissera Macbeth!
En opera skriven av 1 manligt geni, efter en pjäs skriven av 1 annat manligt geni = 2 manliga genier! Jag har i en tidigare text berättat att jag är kvinnlig teaterregissör och att det i teatervärlden är ovanligt att kvinnliga regissörer får sätta upp verk av manliga genier på stora scener. Nu tänkte jag gå in på varför man ska regissera manliga genier - och helst på stora scener.
Grundkurs 2B. Varför ska kvinnliga regissörer regissera verk av manliga genier?
Kort svar: För att få ett ”genombrott”.
De kvinnliga regissörer i min generation vars ”genombrott” jag kunnat läsa om i press är Sofia Jupither och Sara Giese. Dessa båda kvinnliga regissörer utmärker sig genom att de på samma villkor som manliga kolleger regisserat dramatik skriven av manliga genier. Om man regisserar dramatik av ett manligt geni blir man sedd av journalister som äga tyngd att utropa ”genombrott”, vilket kan innebära att man av teaterchefer blir ”tillfrågad” vad man önskar sätta upp – istället för att bli ”erbjuden” för kvinnlig regissör lämpligt material. Sofia Jupither, ”Sveriges nya succéregissör” (presscitat) debuterade med pjäs av Jon Fosse och blev omedelbart omskriven. Hon har följt upp med både Strindberg, Ibsen, Pinter och Edward Albee, och gjort ”teaterhistoria” (presscitat) med uruppförandet av en Norénpjäs, och får nu faktiskt ta sig an ett kvinnligt geni på Dramatens stora scen: Jane Bowles.
Sofia Jupither förtjänar sin plats i solen, hon hade antagligen förtjänat den lika högt om hon satt upp en pärlband av kvinnliga genier, men frågan är om hon fått ett ”genombrott”, blivit ”Sveriges nya succéregissör” eller skrivit ”teaterhistoria”? Jag har läst att hon en gång debuterat som ”Ibsen-regissör”. Kan man ens säga så om någon kvinnlig dramatiker? I så fall skulle jag gärna debutera som ”Ouzounidis-regissör”.
Det finns bland kvinnliga regissörer lysande undantag. Det finns pansarkryssare. Suzanne Osten. Göran Greiders senaste bok bär titeln ”Ingen kommer undan Olof Palme”. Som teaterarbetare säger jag: ”Ingen kommer undan Suzanne Osten”. En annan pionjär är regissören Kia Berglund som gjort sig själv till teaterchef och givit sig själv precis de regiuppdrag hon vill, som t ex att introducera Jon Fosse i Sverige, och nu har hon satt upp en föreställning som kräver en hel helg i speltid. Suzanne Osten och Kia Berglund sätter inte upp manliga genier på stora scener. Dom är istället geniala och gör sina små scener till stora.
Eftersom Kia Berglund i DN-kultur 7 mars, blev hårt kritiserad av författaren Ann Heberlein, vill jag förtydliga att vad jag försöker formulera inte handlar om ”bra” eller ”dåligt”, utan om ”utrymme” och ”villkor”. Att Heberlein överhuvudtaget skriver om Berglunds föreställning visar på det utrymme Berglund lyckats erövra. Det är Berglunds verk som diskuteras, villkoret för henne att synas i en artikel är inte att artikeln ska handla om hur få kvinnliga teaterchefer vi har, det är inte heller en porträttintervju vid juletid – då DN brukar fylla ut kulturdelen med personliga intervjuer med stor bild.
Sen har vi Åsa Kalmér och Hilda Hellwig som faktiskt sätter upp manliga genier på stora scener utan några synliga förtecken som Pridefestival, crossdressing eller något annat med vilket teatern i fråga kan lansera sig som genusmedveten. Förra säsongen blev Operavärlden utställd i media för att de inte presenterade en enda kvinnlig regissör, förutom Folkoperan där Mira Bartov som chef valde att själv regissera. Jaha, tänkte jag, nu kan Sveriges teatrar stoltsera med bättre siffror i statistiken. Men ska man göra en korrekt jämförelse så kan våra operascener bara jämföras med våra stora teaterscener – och då var skillnaden inte längre så stor. Det fanns någon enstaka kvinnlig regissör på teatrarnas stora scener som fick stå för julens familjeföreställning, eller så fanns där någon form av ”genus-ingång”, eller kvinnlig huvudkaraktär vars öde en kvinnlig regissör kan förstå. På Göteborgs Stadsteaters hemsida hittade jag undantaget. Åsa Kalmér regisserade på Stora Scen ”Den inbillningssjuke” (manlig huvudkaraktär) av Molière (manligt geni) och om man tog bort förnamnet Åsa från säljtexten gick det inte att utläsa regissörens könstillhörighet.
Kalmér och Hellwig är två slitvargar vars CVn väger bly, dom har startat egna grupper och kan allt. Jag orkar inte lista meriter från innan de klev upp på de stora scenerna, ni får googla själva. Andra undantag är de regissörer som alltid tycks göra exakt vad de vill, konstnärer som tagit sig friheten att röra sig fritt mellan olika former; teater, dans, film, konst, opera – som om de vore manliga genier. Exempel på denna multibegåvade sort: Marie-Louise Ekman, Birgitta Egerbladh och Folkoperans nya chef Mellika Melani.
Jag har nu vid namn nämnt ett antal lysande undantag; pionjärer, slitvargar och egensinniga – alla är de att betrakta som Exceptionella. Exceptionella sen födsel och ohejdad vana. Det finns inget utrymme för alltför stora fiaskon, ingen förlåtelse för tidkrävande livskriser, drogproblem eller någon form av slarv från ett kvinnligt teatergeni. Även vi mer alldagliga kvinnliga teaterregissörer vet att det krävs mer av oss för att inta samma position som en manlig kollega, så om man bara ser till kompetens är det fortfarande manliga regissörer som könskvoteras.
Välkommen att se min examensuppsättning av Macbeth!
Med vänliga hälsningar
Öllegård – masterstudent operaregi
Några frågor på Grundkurs 2B? mejla: olle.goulos@bredband.net
I den avslutande Grundkurs 3C tänkte jag ta upp fördelar man har som kvinnlig regissör och förhoppningar inför min examen i operaregi. Jag har inte fått några frågor på Grundnivå 1A, däremot synpunkter. Kanske finns det utrymme för dem efter att jag är klar med Grundkurs 3C, men det blir såklart på mina villkor.
OPERAHÖGSKOLAN i samarbete med KUNGLIGA MUSIKHÖGSKOLAN
är stolta att presentera: MACBETH av Giuseppe Verdi 27 mars kl 15.00
Dirigenter: Can Okan, Anders Emilsson
Regi: Öllegård Goulos
Kostym: Lotta Barlach
Mask: Linda Sandberg
Ljus: Jimmy Svensson
I rollerna:
Macbeth Thomas Lander
Lady Macbeth Nkosazana Dimande
Häxorna Desirée Baraula, Annika Blommé, Lana Zuzic
Banquo Staffan Liljas
Macduff Gong YinJia
Malcolm Daniel Ralphsson
Föreställningen ges i Operahögskolans Studioteater på Teknikringen 35.
Boka nu hos producent Marit Wixell !
marit.wixell@operahogskolan.se
Ange ditt namn och antal platser du vill reservera.
Senast 17 mars vill vi att du anmäler dig !
Tel 08/545 810 68 (från 7/3)
Fax 08/ 545 810 61
Hej jag heter Öllegård och jag ska bli operaregissör !
För den som inte ser det på mitt namn kan jag berätta att jag är kvinna. Jag är teaterregissör och i samband med mitt yrke brukar det att jag är kvinna ofta uppmärksammas. För första gången väljer jag själv att påpeka att jag är en kvinnlig teaterregissör. Jag har regisserat ett 20-tal teateruppsättningar och har av olika anledningar valt att vidareutbilda mig till operaregissör. Väl antagen till utbildningen slog mig det häpnadsväckande faktum att jag kommer få regissera verk av manliga genier! På stora scener! För den icke insatte ska jag nu förklara varför detta är så häpnadsväckande.
För att förklara varför kvinnliga regissörer i regel inte får regissera verk av manliga genier på stora scener börjar jag på Grundnivå 1A:
Alltså - att vara kvinnlig teaterregissör är idag inte ovanligt. Men om man bara ser vad som sätts upp på stora scener kan man luras att tro det. Oss hittar man på de små scenerna, på de mindre teatrarna och där man gör barnteater. Detta beror inte på att alla kvinnliga regissörer föredrar små scener och/eller barnteater, vi liksom manliga regissörer är olika individer. Skillnaden är att vi är ekonomiska risker. Ju dyrare produktion dess färre kvinnor. Opera och film är dyrare än teater – därför finns knappt verksamma kvinnliga opera- eller filmregissörer. Det finns utbildade, men jag har inte undersökt vad de som inte syns till gör istället. Nu vill man på teatrarna inte gärna formulera det som att vi kvinnliga regissörer är ekonomiska risker, och bristen på kvinnliga regissörer på de stora scenerna har också uppmärksammats i media. Man har istället funnit olika sätt att släppa fram kvinnliga regissörer med fortsatt minsta möjliga ekonomiska risktagande. Kvinnliga regissörer äga idag tillträde till teatrarnas stora scener vid juletid då de kan få göra barn- och familjeföreställningar på kända sagor, eller så kan man få sätta upp något på ”genus-tema” som kan få en kortare spelperiod kopplad till Pride-festivalen. Om man som kvinnlig regissör ska få sätta upp en pjäs av ett manligt geni bör uppsättningen ha någon form av ”genus-tema”. Finns t ex Shakespearepjäser där rollfigurer klär ut sig till motsatta könet. En kvinnlig regissör kan också bli erbjuden en stor scen om temat anses specifikt kvinnligt som t ex bröstcancer eller om dramatikern är en kvinna – vilket är ovanligt då även kvinnliga dramatiker är ekonomiska risker och därför inte heller passar för stora scener. Den enda gång jag själv erbjudits en stor scen var när Malmö Stadsteater erbjöd mig ”Jösses Flickor”, men jag hade skrivit kontrakt med en annan teater och hade alltså giltigt skäl att tacka nej – som ekonomisk risk får man akta sig för att vara otacksam. Det har också hänt att en kvinnlig regissör fått chansen när ett projekt havererat, eftersom det är lättare att sista minuten få tag på en kompetent kvinnlig regissör än en manlig dito. Jag håller mig medvetet till gängse ordval. Kvinnliga regissörer ”släpps fram”, ”erbjuds” och får ”chansen” – medan manliga regissörer tillfrågas. Det betyder att man som kvinnlig regissör blir erbjuden att sätta upp en pjäs som teatern redan har en idé med, medan manliga regissörer i högre grad tillfrågas om vad de vill göra. Linus Tunström på Uppsala Stadsteater är den ende teaterchef som hört av sig och frågat vad jag skulle vilja göra, sen fick jag inte det – men han frågade! NU har jag alltså hittat ett kryphål: Bli Operaregissör! Om man som kvinnlig regissör erbjuds att regissera opera så finns nästan bara stora scener och verk av manliga genier!
Välkommen att se min examensuppsättning av Macbeth !
Med vänliga hälsningar
Öllegård – masterstudent operaregi
Några frågor på Grundkurs 1A? mejla: olle.goulos@bredband.net
I nästa mejl kommer Grundkurs 2B, som förklarar varför man som kvinnlig regissör ska sätta upp manliga genier, och vad som krävs för att bli ett lysande undantag á la Suzanne Osten, Kia Berglund och
Mellika Melouani Melani.
Hej, jag är masterstudent i Operaregi och får regissera Macbeth!
En opera skriven av 1 manligt geni, efter en pjäs skriven av 1 annat manligt geni = 2 manliga genier! Jag har i en tidigare text berättat att jag är kvinnlig teaterregissör och att det i teatervärlden är ovanligt att kvinnliga regissörer får sätta upp verk av manliga genier på stora scener. Nu tänkte jag gå in på varför man ska regissera manliga genier - och helst på stora scener.
Grundkurs 2B. Varför ska kvinnliga regissörer regissera verk av manliga genier?
Kort svar: För att få ett ”genombrott”.
De kvinnliga regissörer i min generation vars ”genombrott” jag kunnat läsa om i press är Sofia Jupither och Sara Giese. Dessa båda kvinnliga regissörer utmärker sig genom att de på samma villkor som manliga kolleger regisserat dramatik skriven av manliga genier. Om man regisserar dramatik av ett manligt geni blir man sedd av journalister som äga tyngd att utropa ”genombrott”, vilket kan innebära att man av teaterchefer blir ”tillfrågad” vad man önskar sätta upp – istället för att bli ”erbjuden” för kvinnlig regissör lämpligt material. Sofia Jupither, ”Sveriges nya succéregissör” (presscitat) debuterade med pjäs av Jon Fosse och blev omedelbart omskriven. Hon har följt upp med både Strindberg, Ibsen, Pinter och Edward Albee, och gjort ”teaterhistoria” (presscitat) med uruppförandet av en Norénpjäs, och får nu faktiskt ta sig an ett kvinnligt geni på Dramatens stora scen: Jane Bowles.
Sofia Jupither förtjänar sin plats i solen, hon hade antagligen förtjänat den lika högt om hon satt upp en pärlband av kvinnliga genier, men frågan är om hon fått ett ”genombrott”, blivit ”Sveriges nya succéregissör” eller skrivit ”teaterhistoria”? Jag har läst att hon en gång debuterat som ”Ibsen-regissör”. Kan man ens säga så om någon kvinnlig dramatiker? I så fall skulle jag gärna debutera som ”Ouzounidis-regissör”.
Det finns bland kvinnliga regissörer lysande undantag. Det finns pansarkryssare. Suzanne Osten. Göran Greiders senaste bok bär titeln ”Ingen kommer undan Olof Palme”. Som teaterarbetare säger jag: ”Ingen kommer undan Suzanne Osten”. En annan pionjär är regissören Kia Berglund som gjort sig själv till teaterchef och givit sig själv precis de regiuppdrag hon vill, som t ex att introducera Jon Fosse i Sverige, och nu har hon satt upp en föreställning som kräver en hel helg i speltid. Suzanne Osten och Kia Berglund sätter inte upp manliga genier på stora scener. Dom är istället geniala och gör sina små scener till stora.
Eftersom Kia Berglund i DN-kultur 7 mars, blev hårt kritiserad av författaren Ann Heberlein, vill jag förtydliga att vad jag försöker formulera inte handlar om ”bra” eller ”dåligt”, utan om ”utrymme” och ”villkor”. Att Heberlein överhuvudtaget skriver om Berglunds föreställning visar på det utrymme Berglund lyckats erövra. Det är Berglunds verk som diskuteras, villkoret för henne att synas i en artikel är inte att artikeln ska handla om hur få kvinnliga teaterchefer vi har, det är inte heller en porträttintervju vid juletid – då DN brukar fylla ut kulturdelen med personliga intervjuer med stor bild.
Sen har vi Åsa Kalmér och Hilda Hellwig som faktiskt sätter upp manliga genier på stora scener utan några synliga förtecken som Pridefestival, crossdressing eller något annat med vilket teatern i fråga kan lansera sig som genusmedveten. Förra säsongen blev Operavärlden utställd i media för att de inte presenterade en enda kvinnlig regissör, förutom Folkoperan där Mira Bartov som chef valde att själv regissera. Jaha, tänkte jag, nu kan Sveriges teatrar stoltsera med bättre siffror i statistiken. Men ska man göra en korrekt jämförelse så kan våra operascener bara jämföras med våra stora teaterscener – och då var skillnaden inte längre så stor. Det fanns någon enstaka kvinnlig regissör på teatrarnas stora scener som fick stå för julens familjeföreställning, eller så fanns där någon form av ”genus-ingång”, eller kvinnlig huvudkaraktär vars öde en kvinnlig regissör kan förstå. På Göteborgs Stadsteaters hemsida hittade jag undantaget. Åsa Kalmér regisserade på Stora Scen ”Den inbillningssjuke” (manlig huvudkaraktär) av Molière (manligt geni) och om man tog bort förnamnet Åsa från säljtexten gick det inte att utläsa regissörens könstillhörighet.
Kalmér och Hellwig är två slitvargar vars CVn väger bly, dom har startat egna grupper och kan allt. Jag orkar inte lista meriter från innan de klev upp på de stora scenerna, ni får googla själva. Andra undantag är de regissörer som alltid tycks göra exakt vad de vill, konstnärer som tagit sig friheten att röra sig fritt mellan olika former; teater, dans, film, konst, opera – som om de vore manliga genier. Exempel på denna multibegåvade sort: Marie-Louise Ekman, Birgitta Egerbladh och Folkoperans nya chef Mellika Melani.
Jag har nu vid namn nämnt ett antal lysande undantag; pionjärer, slitvargar och egensinniga – alla är de att betrakta som Exceptionella. Exceptionella sen födsel och ohejdad vana. Det finns inget utrymme för alltför stora fiaskon, ingen förlåtelse för tidkrävande livskriser, drogproblem eller någon form av slarv från ett kvinnligt teatergeni. Även vi mer alldagliga kvinnliga teaterregissörer vet att det krävs mer av oss för att inta samma position som en manlig kollega, så om man bara ser till kompetens är det fortfarande manliga regissörer som könskvoteras.
Välkommen att se min examensuppsättning av Macbeth!
Med vänliga hälsningar
Öllegård – masterstudent operaregi
Några frågor på Grundkurs 2B? mejla: olle.goulos@bredband.net
I den avslutande Grundkurs 3C tänkte jag ta upp fördelar man har som kvinnlig regissör och förhoppningar inför min examen i operaregi. Jag har inte fått några frågor på Grundnivå 1A, däremot synpunkter. Kanske finns det utrymme för dem efter att jag är klar med Grundkurs 3C, men det blir såklart på mina villkor.
